Helt galet är vad det är! Hela jag svämmar över av känslor för tillfället, vet inte vart jag ska göra av dem någonstans? Jag är glad, ledsen, upprymd gud vet vad - på en och samma gång. Saknar gymnasiet gör jag redan, det känns helt sjukt att bara lämna skolan och inte få komma tillbaka. Hallå var det inte nyss som jag började där? Och så blir man avundsjuk på alla treor i år, man vill ju att studenten, balen och UF ska vara ens egna upplevelse inte någon annans. Det är det ju inte heller i och för sig men det känns så. Det är nu som jag börjar komma till insikt med att gymnasietiden verkligen är över. Att detta är en helt ny del i ens liv - det vuxna livet. Jag vill bara stanna karusellen och kliva av. Spola tillbaka tiden och stanna då den var trygg och lugn. Då allt var underbart!

Sista året på Kunskap var helt galet. Tiden gick oerhört fort men samtidigt kunde man inte önska mer än att det skulle gå undan så att man fick ta på sig den vita mössan och äntligen ta studenten. Nu är allt det där förbi, inklusive balen som var helt underbar. Nu finns det bara minnen kvar, minnen som jag är så rädd för att förlora. Minnen som med tiden kommer att ersättas med nya. Jag vill inte bli vuxen, jag vill inte ta ansvar. Jag vill bara leva här och nu, livet efter studenten har ändå varit roligt även om man vissa stunder har haft världens ångest och insett att nu är det verkligen över. Det som man har gått och väntat på i 12 år är äntligen över. Det är helt sjukt om man tänker efter. Saken blir ju inte bättre av att min kusin ska börja på samma skola redan nu på torsdag! Det finns så mycket som jag vill berätta för henne, som jag vill hjälpa henne med. Samtidigt som jag vet att hon måste få utforska den här tiden på egen hand. Det här är hennes tid nu inte min. Men jag saknar Kunskap så! Lokalerna, lärarna, eleverna, känslan - allt som har med Kunskap att göra. Det som gör mest ont är att man aldrig kommer komma tillbaka dit. Det är väl som i låten av Gyllene Tider; Det är över nu, Men jag kommer ihåg en helt annan tid, Den är över nu, Det hörs en kall, kall vind som sveper förbi...

Men en sak som ändå lindrar smärtan i mitt bröst är tanken på alla mina underbara vänner som jag skaffat mig under tiden på kunskap. Båda gamla och nya. Utan er skulle jag inte klara mig! Jag tror inte att jag någonsin sagt det förut, och om jag nu gjort det har jag nog inte riktigt menat det. För det är nu, då det riktigt jobbigt, då vi alla sitter i samma sits och då vi alla är på väg åt olika håll som jag känner hur starka våra band är. Jag älskar er alla av hela mitt hjärta! <3 Inte förrän nu har jag förstått att utan mina vänner skulle jag inte vara någonting. Ingen får mig så glad som ni får mig och det finns ingen som lyssnar så bra som ni gör, eller tröstar som ni gör. Ni är sagolika! Det här kanske låter överdrivet i vissa öron men jag menar varje ord. Jag vill aldrig förlora er, och jag hoppas verkligen att våra band fortsätter att vara lika starka nu när vi kommer att ta olika vägar ut i livet. Tvivla aldrig på att jag finns här för er, även om jag inte alltid visar det som lovar jag att lyssna, skratta och gråta med er. Sen får vi ju inte glömma bort att dansa och festa lite också - för vad vore livet utan party och skaka rumpan? hehe*

Ett speciellt tack till tjejorna som förgyllt denna sommar! Har aldrig haft så här kul förut, har heller aldrig busat så här mycket som nu. På fredag är det dags igen att skaka lite rumpa, fast på ett lite mindre uteställe. Men om jag är med er så vet jag att vi kommer att ha lika kul vart vi än befinner oss! <3 Tack för att ni finns...

Som ni kanske märker så ägnar jag dagens blogg åt vännerna! Det är det minsta jag kan göra för dem. Behövde skriva av mig lite känslor, det är enda sättet att få dem ur systemet om ni förstår vad jag menar. Hoppas att jag inte tjatat ihjäl er med en massa snyfthistorier. Lite om dagen då, var hemma och pysslade. Fixade mat och mig och brorsan, sedan bar det av till vårdcentralen för min del. Mina exem eller vad det är på ryggen som jag haft sen typ studenten eller något. Fick antibiotika som jag ska käka i 4-6 månader!!! Jaja, hoppas att det hjälper. Inte var det billigt heller. Sedan var jag en sväng förbi Effi på kvällen och hade lite tjejsnack. Alltid välbehövligt! Pratade med Jossan också en stor del av tiden, stackare. Även om jag garva och även om jag tycker att hon var en riktig klant så kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Hon hade visst gått ner med flippflopp skor till Pärlan (hennes häst) för att ge henne vatten, kliat och kelat lite tills Pärlan stampade på hennes stortå! Aj, 500 kg häst på tån kan inte ha varit så skönt. Så jag sa bestämt åt henne att lägga foten i högläge med is. Hoppas nu bara att det blir bra och inte värre. Jag menar Jossan du kan ju inte svika oss nu på fredag, haha*

Igår såg jag föresten på film hos Jossan, vi träffas visst hela tiden nu förtiden. Det gäller att passa på att ta vara på tiden som är kvar, för sedan kommer hon ju att vara borta i England i ett halv år! I alla fall vi såg på The Notebook, en jätte mysig romantisk film. Ett filmtips alltså. Nu ska jag gå och duscha innan det blir natti natti för min del. Skriver imorgon igen, får se om det händer något intressant.