Nu har jag känt dig i fyra månader - 129 dagar för att vara exakt. Du är det bästa som har hänt mig, jag kan inte säga det för många gånger. Varje gång du stryker mig över kinden och ser på mig som bara du kan, ja då pirrar det i hela kroppen och hjärtat rusar iväg. Jag älskar dig av hela mitt hjärta Philip! Jag kan inte tänka mig någon som passar så bra tillsammans med mig som du gör. Du får mig alltid att skratta och med dig känner jag mig så trygg. Aldrig kunde jag väl ana att när jag fann kärleken så fann jag också en vän, med dig kan och vågar jag berätta allting för. Vi kan diskutera och fundera i evigheter. Philip, du gör mig till världens lyckligaste tjej! Jag älskar dig!

Jag är tom. Tom på ord och tom på tårar. Ingenting jag säger kommer någonsin att få dig att förstå... Dina ord slår hårt mot trumhinnan, jag ryggar tillbaka. Nervtrådarna i hjärnan försöker febrilt att knyta samman orden med förståelsen av dem. Plötsligt gör det bara så ont, som ett slag mot bröstkorgen. Luften går ur mig och jag sjunker allt djupare bakåt.

Jag vet att du inte vill mig något illa, ändå sårar dina ord mer än vad de är menade att göra. Nej, du förstår inte. Det gör inte jag heller! Jag vänder ansiktet mot dig och försöker fånga din blick. När jag väl fångat den ser jag att den är full av irritation och funderingar. Jag bryter snabbt kontakten och kryper tillbaka långt in i mig själv, där är jag trygg.

Jag skäms. Som ett litet barn som blivit påkommen med att ha pillat på mormors dyra klocka, fast man inte fick. Jag försöker göra mig så liten som möjligt. Jag kryper ihop till en liten mänsklig boll i hopp om att du ska glömma bort att jag befinner mig i samma rum. Jag orkar inte. Hur ska jag kunna förklara? Få dig att förstå att jag själv inte har den blekaste om vad som händer. Att min kropp inte är sammankopplad med mitt sinne och att jag älskar dig så att hela mitt hjärta håller på att brista!

Förlåt. Av någon anledning så låter det ordet så hjälplöst just nu. Trots det är det allt jag lyckas få fram. I takt med hjärtats slag ekar det i huvudet; snälla, var inte arg på mig! Nu vill jag bara göra allting ogjort. Jag älskar dig.

Fredag den trettonde är ju något vi alla förknippar som en riktig otursdag, eller hur? Det jag inte visste var att det fanns något som hette onsdag den trettonde. Nu tänker ni säkert, vad svamlar hon om nu då det är ju den 2:e idag, ja jag vet det men nu är det så att den här onsdagen har inte betytt annat än otur för mig. Därför tänker jag lite skämtsamt kalla den här dagen för onsdag den trettonde.

Redan under förmiddagen började känna att någonting inte stod rätt till. Jag började helt plötsligt tappa saker och det var som om kroppen inte lydde hjärnan längre. Då borde jag ha insett att den här dagen skulle gå åt pepparn, men icke! Så närmade sig klockan tjugo över tre och det var dags för mig att ta cykeln ner till Friskis för bränna lite fett. När jag kommer ner får jag reda på att passet är inställt, suck. Jaha, då var det bara att cykla hem igen... Envis som jag är gav jag dock inte upp, trots denna motgång. Jag skulle bara träna idag så var det! Efter ca två timmar hemma bestämmer jag mig för att gå på passet klockan sex istället, som tur var erbjöd min kära moster, som var hemma hos oss vid tillfället, att jag fick låna hennes bil ner om jag ville. Toppen tänkte jag, då blir det inte så jobbigt att ta sig hem efter passet. Vad händer när jag kliver in genom dörren på Friskis? Jo, passet är ju för fan fullt! SUCK!!!

Eftersom jag verkar vara en magnet för otur idag så tänker jag inte sätta foten utanför dörren mer. Jag ska ta en skön och varm dusch och sedan blir det att slöa framför tv;n. Hoppas att den här otursdagen snart är slut och att morgondagen blir bättre.

Tack och hej från en otursförföljd tjej!

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel idag, men det är någonting som inte stämmer. Dagen började ju bra, upp tidigt och ut på en promenad. I min fantasi skulle det här bli en toppen dag! Jag skulle kolla runt efter lite jobb och så, träffa Jossan i eftermiddag och bara ha det bra. Just nu vill jag bara försvinna från jordens yta, suck. Så blir jag förbannad och stressad över att jag inte har fått något gjort heller! Fan också! För att göra allting ännu bättre så saknar jag Philip som ett as! Det här kommer att bli en lååång vecka... Allting känns bara så grått och trist. Ingenting är roligt, det finns ingen musik som jag vill lyssna på, inget jag vill göra, har inte ens ro att läsa en bra bok. Suck och åter suck. Hoppas att det blir natt snart så att jag kan få gå och sova, drömma mig bort från den här dåliga dagen!

Nu måste jag försöka få lite gjort på jobb fronten, annars kommer jag att gå under totalt. Snart är det också dags att gå och hämta kusin Emma i skolan och efter det lär det ju inte bli mycket gjort så nu måste jag sätta fart. Älskade älskling du anar inte hur mycket jag saknar dig idag, mer än vanligt! Om det nu är möjligt förstås? Du är det enda jag tänker på... Jag älskar dig!