Då var man åter tillbaka i bergochdalbanan. Jag undrar när denna resa ska nå sin slutstation, finns en risk för att den aldrig gör det? Skrämmande tanke! Fast livet är ju fullt av upp och ned gångar så... Inte vet jag, och inte blir jag mycket klokare av att sitta och vända och vrida på saker och ting, timme efter timme. Fast visst undrar man, människan har ju en tendens att alltid vilja ta reda på orsaken till alla händelser. Vare sig det handlar om meningen med livet eller varför just jag missade bussen imorse. Vi borde kanske lugna ner oss lite grann och bara "go with the flow" så att säga. Låta bli att analysera och kalkylera varje händelse in i minsta detalj. För inte blir vi mycket klokare av det, snarare uppstressade och ångestfyllda. Helt plötsligt inser vi att det inte går att kontrollera allting och då infinner sig en viss känsla av maktlöshet som i längden leder till ångest. Ångesten i sin tur leder enbart till ett rent och skärt helvete, så jag tror nog att vi alla skulle må bättre av att sluta tänka så förbaskat mycket! Vi får helt enkelt inse att vissa saker är vi inte menade för att förstå oss på. Det svider, tro mig jag vet. Guess that's life buddy.

Det är konstigt det där - hur det alltid är så mycket enklare att säga vad man ska och inte ska göra, men när det sedan kommer till praktiken så blir det helt plötsligt genast mycket svårare. Fast jag borde verkligen försöka följa mina egna råd. Just nu är jag inne i en ångestfylld period, och jag tänker på tok för mycket! Undrar om det finns en "off" knapp? I så fall skulle det vara himla bra just nu, att bara få stänga av alla tankar för ett tag och lära sig att fokusera på det som finns nu och här. Återigen, lättare sagt än gjort.

Just nu ska jag i alla fall försöka styra undan alla tankar för en stund. Ska sätta mig framför dumburken med en god macka och något gott att dricka och glo på "Hitch" som går på trean nu. Den är himla rolig faktiskt, se den om du inte redan har gjort det och om du har det, se den igen! Väntar även spänt på att älsklingen ska ringa, snart är det fredag! Åh, hoppas att dagarna går fort nu och att helgen går i slow motion. Då är jag helnöjd! Nu är det film- och macktajm!

När jag anlände till Spanien förra torsdagen, möttes jag upp på flygplatsen av Yolanda, Aitana och Claudia. Barnen var super gulliga mot mig redan från början och Yolanda var både trevlig och omtänksam, till en början i alla fall...
Men redan den första kvällen när jag skulle gå och lägga mig grät jag okontrollerat! Alla känslor bara släppte på en och samma gång och först då insåg jag hur ensam jag verkligen kände mig! Hur långt hemifrån jag var.

Under de få dagar som jag var där (vilket kändes som veckor) försökte jag pusha mig själv till att stanna och försökte se alla positiva saker i att vara i ett annat land och jobba som Au pair med mera. Detta visste jag ju var naturligt, alla känner så klart hemlängtan. Jag fick också ett enormt stöd hemifrån, alla försökte trösta mig och stötta mig. Vilket jag är så enormt tacksam över! Tack! Ni anar inte vad ni betyder för mig...  

Men till slut insåg jag att jag inte skulle klara av att pressa mig längre och att den känslan jag kände inte enbart var hemlängtan utan någonting annat. Då ville jag bara åka hem! Fort som attan! Jag åt inte ordentligt (delvis för att maten var konstig, delvis för att jag mådde illa) jag var konstant orolig, nervös, rädd och hade då och då ett tryck över bröstet. Jag insåg att jag var tvungen att få komma hem. Det var det enda jag tänkte på dag ut och dag in. Jag grät nästan varje kväll eller på morgonen. De få gångerna som jag mådde bra var när vi åkte iväg någonstans och för en kort stund fick något annat att tänka på, men så fort vi kom "hem" igen kom den där känslan krypande igen.

Slutligen tog jag mod till mig själv och berättade för Yolanda hur jag kände och att jag ville åka hem, mamma hade redan hjälpt mig att boka en flygbiljett. Så igår kväll flög jag hem igen. Klockan 21.20 stod jag åter på svensk mark och jag kunde inte vara lyckligare! Äntligen hemma igen! 

Nu har jag testat på det i alla fall och jag insåg att detta inte var något för mig... Allting gick nog alldeles för fort om jag ska vara ärlig, och man kan ju aldrig veta hur det ska bli i förväg. Jag är inte besviken på mig själv, jag kunde inte ha gjort någonting annorlunda. Jag får helt enkelt köpa att detta inte var något för mig och det svaret kan jag känna mig helt tillfredställd med. Allting blir inte alltid som man har tänkt sig...