Det blev ingen lång utlandsvistelse för min del inte... Det som jag trodde skulle bli ett 6 månader långt äventyr, visade sig bli rena mardrömmen - till viss del i alla fall. Jag ska kortfattat försöka förklara varför. 

När jag anlände till Spanien förra torsdagen, möttes jag upp på flygplatsen av Yolanda, Aitana och Claudia. Barnen var super gulliga mot mig redan från början och Yolanda var både trevlig och omtänksam, till en början i alla fall...
Men redan den första kvällen när jag skulle gå och lägga mig grät jag okontrollerat! Alla känslor bara släppte på en och samma gång och först då insåg jag hur ensam jag verkligen kände mig! Hur långt hemifrån jag var.

Under de få dagar som jag var där (vilket kändes som veckor) försökte jag pusha mig själv till att stanna och försökte se alla positiva saker i att vara i ett annat land och jobba som Au pair med mera. Detta visste jag ju var naturligt, alla känner så klart hemlängtan. Jag fick också ett enormt stöd hemifrån, alla försökte trösta mig och stötta mig. Vilket jag är så enormt tacksam över! Tack! Ni anar inte vad ni betyder för mig...  

Men till slut insåg jag att jag inte skulle klara av att pressa mig längre och att den känslan jag kände inte enbart var hemlängtan utan någonting annat. Då ville jag bara åka hem! Fort som attan! Jag åt inte ordentligt (delvis för att maten var konstig, delvis för att jag mådde illa) jag var konstant orolig, nervös, rädd och hade då och då ett tryck över bröstet. Jag insåg att jag var tvungen att få komma hem. Det var det enda jag tänkte på dag ut och dag in. Jag grät nästan varje kväll eller på morgonen. De få gångerna som jag mådde bra var när vi åkte iväg någonstans och för en kort stund fick något annat att tänka på, men så fort vi kom "hem" igen kom den där känslan krypande igen.

Slutligen tog jag mod till mig själv och berättade för Yolanda hur jag kände och att jag ville åka hem, mamma hade redan hjälpt mig att boka en flygbiljett. Så igår kväll flög jag hem igen. Klockan 21.20 stod jag åter på svensk mark och jag kunde inte vara lyckligare! Äntligen hemma igen! 

Nu har jag testat på det i alla fall och jag insåg att detta inte var något för mig... Allting gick nog alldeles för fort om jag ska vara ärlig, och man kan ju aldrig veta hur det ska bli i förväg. Jag är inte besviken på mig själv, jag kunde inte ha gjort någonting annorlunda. Jag får helt enkelt köpa att detta inte var något för mig och det svaret kan jag känna mig helt tillfredställd med. Allting blir inte alltid som man har tänkt sig...