Jag är tom. Tom på ord och tom på tårar. Ingenting jag säger kommer någonsin att få dig att förstå... Dina ord slår hårt mot trumhinnan, jag ryggar tillbaka. Nervtrådarna i hjärnan försöker febrilt att knyta samman orden med förståelsen av dem. Plötsligt gör det bara så ont, som ett slag mot bröstkorgen. Luften går ur mig och jag sjunker allt djupare bakåt.

Jag vet att du inte vill mig något illa, ändå sårar dina ord mer än vad de är menade att göra. Nej, du förstår inte. Det gör inte jag heller! Jag vänder ansiktet mot dig och försöker fånga din blick. När jag väl fångat den ser jag att den är full av irritation och funderingar. Jag bryter snabbt kontakten och kryper tillbaka långt in i mig själv, där är jag trygg.

Jag skäms. Som ett litet barn som blivit påkommen med att ha pillat på mormors dyra klocka, fast man inte fick. Jag försöker göra mig så liten som möjligt. Jag kryper ihop till en liten mänsklig boll i hopp om att du ska glömma bort att jag befinner mig i samma rum. Jag orkar inte. Hur ska jag kunna förklara? Få dig att förstå att jag själv inte har den blekaste om vad som händer. Att min kropp inte är sammankopplad med mitt sinne och att jag älskar dig så att hela mitt hjärta håller på att brista!

Förlåt. Av någon anledning så låter det ordet så hjälplöst just nu. Trots det är det allt jag lyckas få fram. I takt med hjärtats slag ekar det i huvudet; snälla, var inte arg på mig! Nu vill jag bara göra allting ogjort. Jag älskar dig.