Fan, fan, fan! Allting är tamejfan rent åt helvete! Jag hatar mitt liv och jag hatar allt och alla just nu! Nästan i alla fall. Ni skulle inte känna igen mig om ni såg mig nu, så jävla förbannad är jag. Jag vill slå på något och lägga mig ner på golvet och skrika och sparka som en femåring. Man bör kanske inte svära men jag måste få ur mig all denna ilska innan den förtär mig helt och hållet. 

Kom nyss hem, var nämligen ute och övningskörde med pappa. Hur kunde jag vara så jävla dum rent ut sagt att jag trodde att det skulle vara annorlunda den här gången? Har inte jag lärt mig någonting under de här 19 åren!? Jag som trodde att det för en gångs skull, till skillnad mot de andra gångerna, skulle gå bra att köra med honom att det kanske rent av skulle vara roligt. I helvete heller! Han precis likadan som han alltid har varit och som han alltid kommer att vara. Jag blir bara så förbannat besviken på honom! Borde inte han ställa upp för mig nu och för en gångs skull bete sig som en normal människa, istället för att sitta och komma med en massa spydiga kommentarer hela tiden? Vilken förebild eller hur? Mamma är inte mycket bättre hon heller i vissa fall...

Jag orkar inte med den här skiten längre. Det här var droppen! Nu kan jag verkligen känna tårarna brinna på insidan av ögonen, jag vill inte gråta. Jag orkar inte gråta och jag har inget att gråta för... Fan varför måste allting gå åt helvete när man minst behöver det? Jag är bara så besviken, att de inte förstår hur jag känner mig är det så mycket begärt? Jag har lärt mig att man måste vara ego från gång till gång, man kan inte tänka på allt och alla andra hela tiden för då går man under. När jag väl tänker på mig själv och när jag vill att andra ska göra det, då är det också fel. Vad begär man egentligen av en människa, jag kan inte tillfredställa allas krav jag är inte mer än människa. Jag önskar så att de kunde få upp ögonen och försöka se på situationen ur mina ögon för en gångs skull. Då kanske de äntligen skulle förstå, eller?