Den senaste tiden har jag befunnit mig på ett nöjesfält. Det är i alla fall så det har känts rent känslomässigt. Känslorna har likt en bergochdalbana åkt upp och ner i hela kroppen på mig, dag ut och dag in. Medan tankarna bara har fortsatt snurra på för fullt där uppe i hjärnkontoret. Jag har tänkt så mycket den senaste tiden att jag till slut inte vetat varken ut eller in. Allt detta tänkande har sugit all energi ur mig och inte har jag kommit fram till något vettigt heller... Det är bara så frustrerande att känna såhär! Jag blir galen. Måste allting vara så förbaskat komplicerat? 

För tillfället känns det bättre, men oron över att det snart kommer slå tillbaka är stark. Jag är som en tickande bomb i händerna på en galning - man vet aldrig när det smäller, eller hur stark smällen kommer att bli. Det skrämmer mig.

Den senaste tiden, eller ända sedan studenten egentligen, så har förändringens vindar blåst mig i håret. Jag har gladeligen låtit de göra det, för sanningen är den att jag faktiskt har gillat förändringarna. Vare sig de här förändringarna har skett medvetet eller inte, så har jag förändrats det går inte att bortse från. Jag glad över de förändringar som har skett, de har bara skett lite snabbare än vad jag anat. För just nu känns det här inte som jag, den här personen passar inte riktigt in i den här kroppen. Fast med tiden hoppas jag såklart att hon gör det.

Vad vill jag egentligen? Varför känner jag såhär? Är detta endast ett sätt att dölja en inre önskan efter någonting eller vill jag helt enkelt mer än vad jag hitintills har visat? Du gör mig så förvirrad! Vad är det som händer med mig, jag börjar tappa fotfästet...